*Sophies perspektiv*

-Emily? Frågade jag överraskat, och hon vände sig om.
-Sophie? Sa hon lika överraskad, och vi båda blev riktigt glada över att äntligen få träffas igen.
-Jag har saknat sig sjukt mycket! Fick hon fram mellan våra små glädje skrik och hopp. Vi satte oss ner och började prata igenom om vad som hade hänt sen sist. Hon hade gjort slut med sin kille nyligen, och var deppig över det. Men jag övertalade henne att komma imorgon kväll. Och vi bestämde oss för att fixa oss tillsammans och sen gå till festen tillsammans.
Jag kollade lite snabbt på mobilen för att kolla hur mycket klockan var, och såg att Niall hade ringt flera gånger.
Eftersom Emily skulle träffa någon annan, så ringde jag Dana, som kom 10 minuter senare och hämtade mig. Dem andra killarna hade smsat och sagt att jag behövde komma hem till dem. Så en kvart senare stod jag utanför deras dörr och väntade på att någon skulle öppna dörren.
-Liam är borta! Sa Liam förskräckt när han öppnade dörren.
Vi gick in till dem andra, och dem såg inte heller så ledsna ut. Som tur var, så verkade dem inte vara sura på mig.
Vi satt där tysta en stund, och jag försökte komma på vart han var.
-Så ni vill att jag ska hitta honom? Leka dektektiv eller något sånt? Sa jag lite smått irriterat, och fick olika blickar från dem alla.
-Det är inte tid för att skämta nu! Sa Harry, och jag skrämdes lite över hans arga ton när han sa det.
-Så när "försvann" han? Frågade jag försiktigt. Tänka sig, jag fick spela någon slags dektektiv ändå...
-kanske en halvtimme efter att du hade gått... Sa Zayn, och gav mig en ledsam blick. Och ännu en gång så spelades scenen från när jag och Niall stod i dörren, upp i huvudet.
-och vad får er att tro att jag skulle hjälpa er hitta honom? Frågade jag, och höjde ena ögonbrynet. Jag var inte så jätte glad på Niall just nu.
Jag fick inget svar på frågan, men svaret var ganska uppenbart.
-jag vet vart han är! sa jag och flög upp ur stolen jag satt på. Jag blev nästan lite förvånad över att jag inte såg en tänd glödlampa över mitt huvud, eftersom jag just haft en av mina få snilleblixt stunder. Dem andra ställde sig också upp och följde efter mig till hallen. Jag satte på mig skorna,men när jag såg att dem också började klä på sig, så blev jag tvungen att stoppa dem.
-Stanna här! Sa jag och öppnade dörren.
-Men.. Började Louis innan jag avbröt.
-Det är mitt fel att han är borta, eller hur? Och vi måste prata...Sa jag och stängde dörren efter mig.
Jag tog första bussen dit som tog 5 minuter, och när jag såg honom sitta på parkbänken längre bort, fick jag ett leende på läpparna.
Nialls favorit plats här i London, förutom vid Nandos. Var en park vid London Eye. Han sa att han brukade komma dit ibland för att tänka, och så.

*Nialls perspektiv*

Hur tänkte jag igentligen när jag sa så till henne? Jag tänkte mig verkligen inte för. Jag sa bara det jag tänkte på?!
Vilken idiot jag var... Hon hade rätt i allt hon sa, eller skrek åt mig. Såklart skulle hon säkert redan dragit till någon annan, om det var det hon ville. Men hon hade valt mig. Ett leende spred sig på mina läppar, och glädjen spred sig i kroppen. Samtidigt som jag gjorde allt för att inte börja gråta över hur idiotisk jag vart. Parken jag var i, var nästan tom. Klockan var ganska mycket och det var riktigt kallt ute, så det var nog inte så konstigt att jag var ensam här just nu. Jag bara satt här helt ensam och kollade ut över isen.
-Är det ledigt här? Frågade plötsligt något bakom mig. Jag orkade inte änns
vända mig om för att kolla vem det var.
-Mm.. Svarade jag kort. Hennes röst påminde mig om Sophies, vilket fick mig tårögd ännu en gång.
Jag såg i ögonvrån att tjejen brevid började göra snöbollar, som hon sedan försökte kasta ut på isen. Jag undrade vad hon gjorde här såhär sent? Jag fortsatte kolla när varje snöboll landade på isen och gick sönder. Jag vågade inte riktigt kolla åt hennes håll, ifall hon var ett fan av one direction, och jag orkade inte med något sånt just nu.
Hon ställde sig upp, och jag kollade efter henne när hon började gått bort från parken. Jag satt där en stund och kollade ner i snön, och bestämde mig för att göra en snöboll. Men när jag kastade ut den över isen, så kom den flera meter kortare än tjejens.
-Bra kast! Hörde jag plötsligt en röst några centimeter från mitt öra. Jag hoppade till och blev lite chockad när jag vände mig om och såg vem det var.
-Sophie?! Sa jag chockat, hon hade suttit brevid mig och jag märkte det inte änns...
-Äntligen ser du att det är jag! Sa hon glatt och jag ställde mig upp för att krama henne.
-Niall jag är hemskt ledsen för att jag skrek åt dig och så... Sa hon och jag avbröt henne och sa att jag var ledsen för det jag sagt och så.
Sen avslutade vi med en härlig lång kyss.
Hon virade en halsduk runt mig som hon lånat, och den luktade Sophie, jag log mot henne, och vi började gå hemåt hand i hand.
Jag hade verkligen saknat henne. Och jag kunde inte göra något annat än le, åt att få gå hand i hand med världens finaste tjej.
När vi kom hem, så kom killarna springandes mot oss och kramade om oss. Dem kramade mig för att jag var tillbaka, Sophie för att hon hittade mig. Och oss både ännu en gång för att vi blivit sams.
-Niall jag måste hem. Sa hon efter en stund, och jag nickade som svar. Igentligen ville jag inte lämna henne, men jag kunde inte tvinga henne stanna.
-Jag älskar dig Sophie! Viskade jag i hennes öra, och kysste henne.
-jag älskar dig också! Sa hon och log. Vi sa hejdå till varandra,
Jag längtade verkligen tills vi skulle hem till mig och fira jul.

Några tips om vad ni tycker kan hända?

(Fler personer kommer in i novellen snart)