Förra kapitlet - När vi kom hem, så kom killarna springandes mot oss och kramade om oss. Dem kramade mig för att jag var tillbaka, Sophie för att hon hittade mig. Och oss både ännu en gång för att vi blivit sams.
-Niall jag måste hem. Sa hon efter en stund, och jag nickade som svar. Igentligen ville jag inte lämna henne, men jag kunde inte tvinga henne stanna.
-Jag älskar dig Sophie! Viskade jag i hennes öra, och kysste henne.
-jag älskar dig också! Sa hon och log. Vi sa hejdå till varandra,
Jag längtade verkligen tills vi skulle hem till mig och fira jul.

*Sophies perspektiv*

Under intervjun frågade dem en massa om min nya film, och dramat som vart runt den, den senaste tiden. Dem pratade också lite om killarna, men jag svarade oftast att jag inte kunde svara på sånna slags frågor. Mitt privatliv är faktist privat, + att jag inte riktigt viste vad jag fick säga om killarna.
Jag skulle precis svara på en fråga ena tjejen frågat, när jag såg att killarna kom. Jag kollade chockat på, när dem ställde sig bredvid Dana vid högtalaren. För att kunna höra intervjun bättre.
-Kan du ställa frågan igen? Frågade jag, efter att helt glömt bort allt, efter killarnas entré. Efter att hon ställt frågan igen, så kunde jag svara på den, även fast jag blev lite distraherad av allt som hände utanför rummet jag var i.
Efter några minuter var intervjuen slut, och jag kunde slappna av. Jag var inget direkt stort fan av intervjuer, eftersom man alltid behövde vara beredd på alla slags möjliga frågor.
Jag gick försiktigt ut från rummet, och möttes av 5 glada killar.
-Vad gör ni här? Frågade jag, och kollade lite diskret på Dana, om hon visste något. Men hon ryckte bara på axlarna.
-Vi saknade dig! Sa Harry, med en liten tillgjord röst, och jag kunde inte låta bli att skratta till lite.
Dana skjutsade hem killarna, och vi pratade lite om New York resan i bilen.
- jag kanske tar med 2 vänner, om det är okej? Frågade jag, och allas blickar vändes mot mig, vilket jag inte helt varit beredd på.
-såklart, vilka? Frågade Louis, och min blick hamnade på Niall. Jag visste att han, och säkert dem andra, trodde att jag skulle ta med två killar. Så jag log mot Niall och svarade.
-Bara två tjej kompisar... Sa jag. Niall verkade bli lite glad över svaret, men Harry sken upp i ett stort leende.
-Är dem snygga? Frågade han, och dem andra skrattade lite smått. Jag svarade inte änns på hans fråga, utan gjorde bara som dem andra och skrattade.
Quinn och Emily. Tjejerna jag hade tänkt ta med. Var mina närmaste tjej kompisar. Jag hade oftast enklare att prata med killar, efter vi tjejer är som vi är. Men Quinn och Emily hade jag alltid kunnat litar på.
När vi var framme, så sa jag hejdå till killarna, och pussade Niall lite snabbt på läpparna. Det var inte speciellt bekvämt att pussa Niall eller så, när Dana satt en halv meter ifrån en.
Efter att jag kommit hem, så kände jag direkt hur rädslan steg inom mig. Det var inte speciellt kul att vara helt själv i ett stort hus, på kvällen. Skulle jag kanske ringa Emily eller killarna? Jag skippade att göra något av det, och satte istället igång TVn. Såklart gick det inga bra program.
Någon kvart senare fick jag ett sms från Niall, som undrade om dem kunde komma över. Dem var tydligen lika uttråkade som mig.
Jag skrev tillbaka och sa att dem såklart kunde komma.
Några minuter senare skrev han att dem var påväg, och började städa lite smått.
Jag ringde mamma under tiden, och hon sa att hon skulle bort med sin nya kille under veckan. Det kändes lite konstigt att mamma lämnade både mig och Simon under julen. Men ioförsig så skulle både han och jag också bort.
När killarna kom innanför dörren. Så gick jag glatt mot dem. Och kramade om dem alla lite snabbt innan dem försvann in till vardagsrummet. Niall stannade med mig i hallen, och han gav mig en kyss, som var betydligt mycket bättre än den innan idag. Lite skillnad på en "hejdå kyss" och... En kyss faktist.
Efter en stund tv tittande så kom jag på värsta idén, och kollade på Liam. Som kollade frågandes tillbaka. Jag tog upp mobilen, och smsade snabbt Emily och bad henne komma över. Jag nämnde inte killarna, eftersom hon säkert inte skulle kommit då. Hon var inte riktigt blyg av sig, "förutom när det gäller snygga killar"- som hon alltid sa.
Eftersom hon bara bodde tvärs över gatan, så tog det bara några minuter för henne att komma.
Alla hoppade till lite när det plingade på dörren, och jag ställde mig snabbt upp.
-Vem är det? Frågade Zayn
-Emily såklart! Sa jag glatt, och log mot Liam, som inte direkt fattade vinkeln med leendet...

Men här är iallafall kapitel 18, Så kommentera gärna vad ni tyckte om det, och den nya personen Emily, som kommer vara med ganska mycket framöver :)

Kan det inte handla lite om Harry?
SNÄLLA MER HARRY STYLEEEEEESSS! 
Han är så j*ävla DÖ SNYGG!! :D
Jätte bra novell annars förresten! :)

*Sophies perspektiv*


Jag var verkligen riktigt trött när jag kom hem från Niall och killarna. Men jag hade lovat att ringa Emily, så jag gjorde det. Vi pratade lite om vad som hade hänt mellan mig och Niall, och om festen imorgon, och så bestämde vi oss för att köpa julklappar tillsammans.
Efter att vi lagt på, så fixade jag mig lite snabbt och bytte om till pyjamas, och somnade nästan på direkten.

Jag vaknade dagen efter av att Simon kom in i rummet och hällde vatten på mig. Jag sprang surt efter honom runt i huset, han var verkligen irriterande ibland...
-Jag hoppas du flyttar ut snart! Skrek jag till honom, eftersom han stod på andra sidan dörren till sitt rum. Och mamma gav mig en sur blick.
Igentligen så ville jag flytta ut, inte för att jag inte gillade att bo hemma. Men jag ville kunna känna mig mer vuxen och ansvarsfull.
Jag kollade på klockan som hängde på väggen, och såg att den var halv 10, jag och Emily skulle mötas vid shopping centret runt 11, så jag fick lite panik. Jag gick till köket och åt några pannkakor som mamma hade gjort. Sen tog jag en snabb dusch, rakade benen och så. Klockan var kvart över 10, och jag gick in i min walk in closet, och började leta efter kläder som jag skulle ha ikväll. Jag satte på mig ett par svarta tights och vit/rosa skjorta, sen sminkade jag mig och fönade håret, och lockade det sedan lite lätt.
Klockan vad nu 20 i, så jag bad Simon skjutsa mig dit. Efter lite tjat, så gick han med på det.
Jag träffade Emily på forever21, och vi började köpa julklappar på direkten.
Det var bara 5 dagar kvar till julafton, och vi skulle till Irland om 3 dagar.
Igentligen ville vi fira Louis tillsammans, men alla skulle till sina familjer, så vi tänkte fira honom imorgon. Sen över nyår så skulle jag och killarna till New York, och kanske någon mer. Jag hade frågat Emily om hon ville hänga med, men hon skulle iväg någonstans. Ingen av dem andra killarna visste något om Emily, förutom Zayn. Så jag ville överraska dem, speciellt Liam, som inte hade kunnat slita blicken från henne, när vi var hemma hos mig för första gången. När jag och Emily kände oss klara med shoppingen , så åkte vi hem till mig för att bara tar det lugnt tills ikväll. Såklart blev det en massa killprat, och jag försökte också övertala henne om att hänga med oss till New York, men fick alltid samma svar. Klockan var halv 6, så vi gick till köket för att laga middag, men kylskåpet var nästan tomt.
- ska vi beställa pizza istället? Frågade jag och hämtade min telefon.
- visst! Sa hon, och en kvart senare satt vi framför TVn och åt pizza och kollade på Grey's Anatomy. Sen behövde hon åka hem, och när jag hade stängt dörren efter henne så hörde jag en konstig ringsignal som spelades upp på min mobil. Jag gick till mobilen i vardagsrummet, och såg ett alarm gått igång, och det stod "intervju klockan 8" och jag fick lite panik. Hur kunde jag glömma intervjun igentligen?! Jag sprang upp till mitt rum och letade upp lite kläder jag kunde ha på mig. Det fick bli ett linne, och ett par chinos, samt en kofta. Eftersom det bara var radio så behövde jag inte vara så finklädd eller över sminkad. Dana smsade och skrev att hon stod utanför. Jag tog på mig ett par svarta UGGS, men bytte till vita converse istället eftersom det passade bättre. Det var som tur inte så mycket snö ute. Påväg dit, så läste jag igenom några sms. Justin frågade om vi kunde träffas, men jag sa att jag skulle på intervju. Sen hade Niall och Zayn frågat lite om festen imorgon, och om nyår. När vi var framme, så hade jag bara några minuter på mig att prata med Dana om vad jag fick, och inte fick prata om. Igentligen hade vi haft en hel bilresa att prata, men hon hade pratat med någon om min nya filmroll hela vägen.
------

Kommentera gärna vad ni tyckte om kapitlet xD

*Sophies perspektiv*

-Emily? Frågade jag överraskat, och hon vände sig om.
-Sophie? Sa hon lika överraskad, och vi båda blev riktigt glada över att äntligen få träffas igen.
-Jag har saknat sig sjukt mycket! Fick hon fram mellan våra små glädje skrik och hopp. Vi satte oss ner och började prata igenom om vad som hade hänt sen sist. Hon hade gjort slut med sin kille nyligen, och var deppig över det. Men jag övertalade henne att komma imorgon kväll. Och vi bestämde oss för att fixa oss tillsammans och sen gå till festen tillsammans.
Jag kollade lite snabbt på mobilen för att kolla hur mycket klockan var, och såg att Niall hade ringt flera gånger.
Eftersom Emily skulle träffa någon annan, så ringde jag Dana, som kom 10 minuter senare och hämtade mig. Dem andra killarna hade smsat och sagt att jag behövde komma hem till dem. Så en kvart senare stod jag utanför deras dörr och väntade på att någon skulle öppna dörren.
-Liam är borta! Sa Liam förskräckt när han öppnade dörren.
Vi gick in till dem andra, och dem såg inte heller så ledsna ut. Som tur var, så verkade dem inte vara sura på mig.
Vi satt där tysta en stund, och jag försökte komma på vart han var.
-Så ni vill att jag ska hitta honom? Leka dektektiv eller något sånt? Sa jag lite smått irriterat, och fick olika blickar från dem alla.
-Det är inte tid för att skämta nu! Sa Harry, och jag skrämdes lite över hans arga ton när han sa det.
-Så när "försvann" han? Frågade jag försiktigt. Tänka sig, jag fick spela någon slags dektektiv ändå...
-kanske en halvtimme efter att du hade gått... Sa Zayn, och gav mig en ledsam blick. Och ännu en gång så spelades scenen från när jag och Niall stod i dörren, upp i huvudet.
-och vad får er att tro att jag skulle hjälpa er hitta honom? Frågade jag, och höjde ena ögonbrynet. Jag var inte så jätte glad på Niall just nu.
Jag fick inget svar på frågan, men svaret var ganska uppenbart.
-jag vet vart han är! sa jag och flög upp ur stolen jag satt på. Jag blev nästan lite förvånad över att jag inte såg en tänd glödlampa över mitt huvud, eftersom jag just haft en av mina få snilleblixt stunder. Dem andra ställde sig också upp och följde efter mig till hallen. Jag satte på mig skorna,men när jag såg att dem också började klä på sig, så blev jag tvungen att stoppa dem.
-Stanna här! Sa jag och öppnade dörren.
-Men.. Började Louis innan jag avbröt.
-Det är mitt fel att han är borta, eller hur? Och vi måste prata...Sa jag och stängde dörren efter mig.
Jag tog första bussen dit som tog 5 minuter, och när jag såg honom sitta på parkbänken längre bort, fick jag ett leende på läpparna.
Nialls favorit plats här i London, förutom vid Nandos. Var en park vid London Eye. Han sa att han brukade komma dit ibland för att tänka, och så.

*Nialls perspektiv*

Hur tänkte jag igentligen när jag sa så till henne? Jag tänkte mig verkligen inte för. Jag sa bara det jag tänkte på?!
Vilken idiot jag var... Hon hade rätt i allt hon sa, eller skrek åt mig. Såklart skulle hon säkert redan dragit till någon annan, om det var det hon ville. Men hon hade valt mig. Ett leende spred sig på mina läppar, och glädjen spred sig i kroppen. Samtidigt som jag gjorde allt för att inte börja gråta över hur idiotisk jag vart. Parken jag var i, var nästan tom. Klockan var ganska mycket och det var riktigt kallt ute, så det var nog inte så konstigt att jag var ensam här just nu. Jag bara satt här helt ensam och kollade ut över isen.
-Är det ledigt här? Frågade plötsligt något bakom mig. Jag orkade inte änns
vända mig om för att kolla vem det var.
-Mm.. Svarade jag kort. Hennes röst påminde mig om Sophies, vilket fick mig tårögd ännu en gång.
Jag såg i ögonvrån att tjejen brevid började göra snöbollar, som hon sedan försökte kasta ut på isen. Jag undrade vad hon gjorde här såhär sent? Jag fortsatte kolla när varje snöboll landade på isen och gick sönder. Jag vågade inte riktigt kolla åt hennes håll, ifall hon var ett fan av one direction, och jag orkade inte med något sånt just nu.
Hon ställde sig upp, och jag kollade efter henne när hon började gått bort från parken. Jag satt där en stund och kollade ner i snön, och bestämde mig för att göra en snöboll. Men när jag kastade ut den över isen, så kom den flera meter kortare än tjejens.
-Bra kast! Hörde jag plötsligt en röst några centimeter från mitt öra. Jag hoppade till och blev lite chockad när jag vände mig om och såg vem det var.
-Sophie?! Sa jag chockat, hon hade suttit brevid mig och jag märkte det inte änns...
-Äntligen ser du att det är jag! Sa hon glatt och jag ställde mig upp för att krama henne.
-Niall jag är hemskt ledsen för att jag skrek åt dig och så... Sa hon och jag avbröt henne och sa att jag var ledsen för det jag sagt och så.
Sen avslutade vi med en härlig lång kyss.
Hon virade en halsduk runt mig som hon lånat, och den luktade Sophie, jag log mot henne, och vi började gå hemåt hand i hand.
Jag hade verkligen saknat henne. Och jag kunde inte göra något annat än le, åt att få gå hand i hand med världens finaste tjej.
När vi kom hem, så kom killarna springandes mot oss och kramade om oss. Dem kramade mig för att jag var tillbaka, Sophie för att hon hittade mig. Och oss både ännu en gång för att vi blivit sams.
-Niall jag måste hem. Sa hon efter en stund, och jag nickade som svar. Igentligen ville jag inte lämna henne, men jag kunde inte tvinga henne stanna.
-Jag älskar dig Sophie! Viskade jag i hennes öra, och kysste henne.
-jag älskar dig också! Sa hon och log. Vi sa hejdå till varandra,
Jag längtade verkligen tills vi skulle hem till mig och fira jul.

Några tips om vad ni tycker kan hända?

(Fler personer kommer in i novellen snart)